Här hittar du våra debattinlägg i media:
 

2016

Är det sanning att politiker är själviska, ger sig egna förmåner och ljuger för väljarna?
Eller har väljarna skapat de politiker vi har?

 
Efter att i nästan tio år varit kommun- och regionpolitiker är jag fundersam över den verklighet och demokrati som finns i kommunerna, region och riksdag. Idag är jag enbart ledamot i Ängelholms kommunfullmäktige samt förste ersättare till riksdagen. Jag har valt att gå tillbaka till ett ”vanligt” arbetsliv, för det finns få utvecklingsmöjligheter för ärliga politiker och små partier. Väljarna gnäller över de politiker de har, men det är de själva som valt dem.
 
Om det är som jag säger – varför är det så? Av flera orsaker. Sverige fick allmän rösträtt 1921. Demokratin bygger på att det ska finnas ett brett spektrum av folkvalda politiker i fullmäktige, beredningar och nämnder. Poltiken ska representera partiets åsikter och i förlängningen sina väljare. Idag är största andelen politiker pensionärer och/eller män. Har vi någonsin haft ett ”brett spektra av politiker”? Nej, det har vi inte.
   Män, oavsett ålder, har alltid varit överrepresenterade i politiken. Män har arbetat heltid, orkat vara aktiva i fackförbunden, i politiken, gått på möten samt varit med i informella och formella nätverk som byggts av män och gynnar män. Kvinnor skulle också arbeta, men samtidigt sköta markservicen, städa, handla, laga middag och ta hand om barn och äldre släktingar. Det blir inte mycket tid över då.
 
Vårt Sverige är format av den socialdemokratiska politiken, den politik som skulle skapa ett folkhem, där allt betalades med skattepengar, där alla fick allt och ingen skulle hamna utanför. Det här synsättet har skapat det politiska system vi har idag. Ett trovärdigt kommunalråd var förr en man i sextio-års-åldern, oftast från M, S eller C, som styrde enväldigt. Det var en lätt värld att styra i för femtio år sedan. Det fanns respekt för politiken och framför allt för styrande män som fattade snabba beslut, inte alltid helt enligt lagar och regler. Det fanns gott om mark att bygga bostäder på, det var tillväxt, gott om skatteintäkter och det fanns inga lokala en-fråge-partier. Den offentliga sektorn ökade konstant, ingen diskuterade miljöpåverkan, bevarandeplaner eller flyktingboenden. Medborgarna kände ett kollektivt ansvar för sin ort. Idag är det inte så. Idag är individen större än ansvaret för helheten.
 
Konsekvensen blir att ingen väljare vill höra sanningen. Det blir svårt för politiker att säga sanningen. För vem röstar på dig då?  Bygga – inte där jag bor. Höjda pensioner och ökad välfärd – ja tack, men inga åtgärder som drabbar mig. Sanering av de sophögar vi glatt skapade för femtio år – ja tack, men ingen skattehöjning för att finansiera det. Och specifikt för Ängelholm – ingen vill i klartext säga att vi måste lösa trafikföringen i centrum, bygga bostäder och se till att Havsbadens villor inte spolas ut i Skälderviken. Och fatta de obekväma besluten.
 
Många väljer de politiker som säger det de vill höra, den som är mest populistisk, ger budskapet som gynnar den egna situationen. Det här skapar en rädsla hos politiken, en rädsla för väljaren och det blir handlingsförlamning. Politik är att vilja, men viljan måste omsättas i handling. Om politiken inte har handlingsförmåga, så stannar utvecklingen. Och här är vi idag.
 
Eva Kullenberg (L)
Ängelholm

Parkskolan är en skolbyggnad som stod klar 1914. Den är byggd efter dåtidens ideal, alltså idealet för hundra år sedan. Det har hänt en del på hundra år.
 
Vi vill klargöra för Ängelholms invånare vad det är Bergenstråhle pratar om när han säger ”denna vackra, traditionsrika byggnad är en enorm resurs för Ängelholm”.
 
Parkskolan har stått tom i tre år. Det är en 2700 m2 stor byggnad, där cirka hälften av ytan upptas av korridorer och trappor som idag inte går att utnyttja. Skolan innehåller hussvamp som inte går att få bort. Hela byggnaden är fuktskadad och det finns ingen fungerande ventilation.
Under tiden skolan var i bruk fanns många klagomål från personalen på huvudvärk och illamående som troligen orsakades av inomhusklimatet. Parkskolan är inte tillgängligt för personer med funktionsnedsättningar och har ett utdömt brandlarm. Skolan hade mycket stora energikostnader när den var i bruk, eftersom byggnaden är dels hundra år gammal, dels inte energieffektiv.
 
Det finns inga trovärdiga kalkyler på vad det skulle kosta att sätta byggnaden i ett funktionsdugligt skick med de krav vi har att rätta oss efter. Hundra miljoner? Trehundra miljoner? Ingen vet, det finns inga kostnadsförslag. Bergenstråhle skriver ”Inget är gratis. Det kommer att kosta en del att iordningställa Parkskolan.” Är då tanken att detta ska betalas med en ospecificerad skattehöjning?
 
Har Ängelholm några eftersatta behov som Bergenstråhle säger? Ja, det har vi. Vi saknar scen, repetitionslokaler och funktionella samlingslokaler. Under förra mandatperioden fanns långt gångna planer på ett Kulturstråk där biblioteket skulle vara navet. Var finns de planerna nu? I vårt partiprogram står det med. Biblioteket behöver också renoveras och anpassas, men i jämförelse med Parkskolan känns det som ett realistiskt, bra och trovärdigt alternativ att fortsätta med att arbeta för ett Kulturstråk.
 
Vem renoverar sin villa utan att kontrollera om det är möjligt, vad blir kostnaden och vad har jag för nytta av det jag gör? Vi måste kräva samma svar när det gäller kommunala investeringar. Givet är att det måste fram konkreta summor omgående för att politiken ska kunna fatta bra beslut om Parkskolans framtid.
 
Eva Kullenberg, ledamot kommunfullmäktige, L
Charlotte Engblom, ersättare, kommunfullmäktige, L